onsdag 19 juni 2013

Juni 2013


...., men det är någonting annat
som har betydelse:

Samtalen mellan föräldrarna,
och barnen,
om döden,
om efterlevande,
om ansvar,
om gemensamma förhoppningar,
om rädsla,
om försoning,
om om,
om om,
om om,
och återigen om om.

Denna dag i vårt liv,
men generalrepetitionen

utgår....,

***********

Jag har placerat min blogg i Luleåbloggkartan.se!

lördag 11 maj 2013

Förmiddag med Allan Petterssons nia

Som om tålamod och utsatthet
inte längre är en angelägen fråga...

Att lyssna på Allan Petterssons symfonier
handlar just om detta:
Att våga möta tålamodet och utsattheten.

Jag lyssnar och försöker förstå, lyssmar och försöker förstå.
Min ambition kan tyckas diffus och det får väl bli mitt kännetecken.

Igårkväll enades jag och Sven att vi hade sett en bra TV-dokumentär
om författaren Sven Lindqvist. Författaren pratade om vikten "att vända i tid"
och yppade sin beundran för polarforskaren och vetenskapsmannen, Ernest Shackleton.
Han lyckades vända i tid och därmed rädda sin besättning från att möta döden nere
i Antarktis.

Och jag påminns om att jag en gång skrev ned ett citat av Shackleton i mina anteckningsböcker:

"Mitt liv rinner bort- allt verkar sakna betydelse. När jag möter lugna och självbelåtna människor
vill jag störa  deras lugn och belåtenhet. Jag känner att jag inte betyder något för någon om jag inte
trotsar stormen."

lördag 4 maj 2013

Upprepningens gråa förändringskonst


Och så gick det en månad till. Någonting försvann utan att vi tänkte på det, men idag gör vi det.
Jag ska skriva om fyra gråmelerade inspirationer, men först en dikt som någon av er kanske
känner ingen om någon av er har läst en liten grå bok?

         vi kan i alla fall enas om vädret
         även om rodnadens insikt
         är på väg att berätta
         en helt annan historia

         den annorlunda tiden
         såg jag i mig själv
         inga förklaringar i sig
         bara förändringar hos dig

         den grå dagens barmhärtiga blick
         den grå dagens barmhärtiga stick
         med promillehaltens
         avgörande decimaler


Under denna vinter och framskridande vår har jag blivit lyckligt/vemodigt drabbad av fyra konstnärer
med omnejd. Fyra konsekvenser av upprepningens betydelse och att det som sker i vår vardag kanske
går obemärkt förbi, men livet skall levas, skall upprepas, skall levas, skall upprepas.
Den grå vardagen är själva konstverket i sig.

Bengt Bratt, vår svenske dramatiker som skapade den unika tv-serien Hem till byn, lyckades med
bedriften att utveckla en serie som pågick mellan åren 1971 och 2006. 35 år! 52 avsnitt!
Jag som är en gammal kluven bypojke har nu sett serien i sin helhet och på sätt och vis kunna följa min egen
utveckling och min hemby Bredåker olika förändringar.
Allt upprepar sig. Allt förgås, men det finns alltid en liten skillnad som gör en liten skillnad. Jag påverkas
och förändras helt enklet av att följa en svensk tv-serie: HEM TILL BYN

Förra veckan befann jag mig i Malmö tillsammans med mina arbetskamrater. Som så ofta har jag en
förkärlek att dra mig undan kollektivet och den här lördagskvällen försvann jag in i det stillsamma
biomörkret för att se film av den ungerske filmregissören Bela Tarr, Turinhästen.

I nästan tre timmar får vi följa en man, hans dotter och deras sjuka häst. Som biobesökare får man pröva sitt eget tålamod och utsatthet. Långa filmsvep i grått och åter grått. En sparsmakad dialog, nästan obefintlig.
Under visningen försvann några biobesökare som kanske hade räknat med några färggladare nyanser?
Vad handlar filmen om?
Handlingen består i hur vår vardag upprepar sig själv, men att det ändå är någonting som skiljer sig åt.
Och våra liv följer ju faktiskt uppbrottets väg.
TURINHÄSTEN, den stillsamma apokalypsen i grått!

Kan man då bli upplyft av en sådan film?
Ja! Jag blev det i alla fall och kände mig priviligerad att jag en vanlig lördagskväll fått uppleva detta.

Utöver dessa filmupplevelser vill jag också uppmärksamma två musikaliska nedslag som har bejakat mitt lyssnaröra. Införskaffat mig två vackra och gråsprängda vinyler:
Den ena är gjord av en tjej som heter Lina Högström med artistnamnet SKATOR vars skiva heter
Vita  Kallla. Sparsmakad produktion, men hennes röst och gitarrspel fångar på sätt och vis upp det jag har känt med herrar Bratt och Tarr:

fast du vet
att det är värst
måste du upp och titta
ovan ytan
hur de har det där

Från sången Sjöjungfru

Den andra är sjumannabandet CULT OF LUNA med skivan Vertikal:

This is the final moment
of our last days...

Suggestiv och tung musik med growlsång som också förenar sig med övriga tre tack vare sitt tilltal och dess tunga konsekvens. Kroppen och själen bereds en krävande, men meningsfull resa.

Kära läsare!
Tag nu chansen och boka denna kvartett
så kanske vi kan känna varandra litet bättre?

Björn


lördag 6 april 2013

Lyssnarens ädla konst


Jag kan inte sjunga, men jag lyssnar som om jag skulle sjunga på sista versen.
Jag kan inte spela, men det spelar ingen roll för jag är beredd att skriva under
det du egentligen ville ha sagt:

Hur
är en svår fråga
att svara på.

Varje dag är en nyhet
som blir till glömska,
som är en människa.

Jag mår bra av musik
som inte slätar över sin närvaro.

Varje dag blir vi också varnade
för någonting:

Allas berörda del av livsinnehållet,
efter blåljusets direkta hotbild.

Jag minns att någon frågade mig
om musikens betydelse när det
hade hänt.

Jag och mitt outtröttliga
musikforskaranslag,
samtidigt som miljöns
smygande förfall, psykets
sargade attacker.

Musiken skulle kunna vara
mångas botemedel.
Det är en trosfråga.
Musiken söker allt
och människans hopp

tar vid.

torsdag 28 mars 2013

Matteuspassionen

När jag lyssnar på passionen
börjar jag också tänka på
Närvaron.
En förbindelselänk
där trösten är rösten.
För vad vi än tänker på
så bär vi tonernas lindring
när vi anstränger oss,
även om denna dag bär
på sin särskilda ovisshet.
Det är ingen överdrift
att skriva att Bach gjorde
sina ansträngningar när
det inte fanns
något alternativ.

Den långa fredagens återkomst,
som liten människa.
Med Bach som anlitad vägledare.
Nu har allt inträffat.
Hör om lärjungarnas svek.
Den här dagen i sin upplysning
gör oss varken större eller mindre.

Närvarons inre väg
kommer att syna oss,
men vad krävs det
av människan
förutom koncentration?
Vi måste vandra
och vänta in, vandra
och vänta in.
Inte förneka, inte döma.

Bach gör det varje gång.
Med färdledarens trygga övertygelser
blir vi övertygade
att svåra passager
är framkomliga.

Människans vana
är inte alltid det här
Många fula ovanor
distraherar tanken
på den inre vägen,

men Bachs musik
innebär framkomlighet.

lördag 23 mars 2013

Alltid någonting


Alltid någonting
Det är grundkänslan
Synens klangmusik
När vi kör genom
Beundrade landskap
Ett rådjursmöte i mörkret
Nästa upplysning

Enighet är också svårt
Men uppmärksamhet och viljestyrka
Skall uttalas högt och tydligt:
Alla mina meningar
Meningen med mina meningar?
Varsam vittring
Vårdslös vila

Hinder är till
För fantasifull akrobatik

Skidturen på isen
Med dimma i dimman ur dimman
Uppspelta som orrarna på ön
Dit vi inte kom fram
Det var inte meningen
Kvar i gränszonens enkla möjlighet

Intentionerna bakom
Människorna brister
Mycket av dagarnas innehåll
Pendlare mellan ytterligheter
Med mörkret kommer
En värdig form av diskrektion

Om jag gör någon nytta?
Fler frågor?

måndag 18 mars 2013

Som om

Som om vår uppgift
blir att spjärna emot
och upprepat
ta emot stötarna
med evighetens naiva blick
vi har ingenting att sätta emot
förutom livet

den viljan fanns tidigt
på kyrkogården
blomsterprakten
från sörjande händer
som omsorgsfullt
arrangerar den avslutande
länken

söndag 10 mars 2013

Stanislaw Jerzy Lec

Ett svagt minne uppenbarade sig när jag var inne på biblioteket och såg en liten, liten bok som lätt
hade kunnat drunkna bland alla litterära ångvältar i deckarhyllan eller andra dominanta genrer, men
mitt svaga, men bestående minne var att jag skulle låna denna bok som kort och gott heter:
Ofriserade tankar.

Lec skriver alltså aforismer om stora, stora ämnen och tänk att denna lilla, lilla bok rymmer så mycket.
Lec är både dråplig, melankolisk och skarpsinnig. Här får ni några "lec-tioner":

Om jag är troende? Gud allena vet.

Att han har dött är inget bevis på att han har levat.

"Världen är vacker, har jag hört", sade den blinde. "Ja, de säger det", svarade
den seende.

I mörka tider är det svårt att dra sig undan i skuggan.

När vi inte har något att säga varandra säger vi det till andra i stället.

Poeten är fantasins spion i verklighetens land. 

lördag 2 mars 2013

Alvina behövde inte använda DRG


Jag har just läst Teglunds reflektioner över Zarembas artiklar i DN om det s.k DRG-systemet. Den moderna formen av tidstudiearbete och kvalitetssäkrande arbete som nu överförs till samhällets omvårdande institutioner. Honnörsorden är effektivitet, valfrihet och produktivitet.

Under min läsning börjar jag att tänka på Alvina. Hon var min farmor och farfars hemvårdare i början av 80-talet. De bodde i Bredåker och Alvina körde runt dessa byar med omnejd för att ombesörja de gamla ett hederligt omhändertagande. Hon hade en närmast beskäftig framtoning när hon kom hem till min farmor och farfar. " Idag ska jag koka palt och imorgon ska jag stryka alla era gardiner för nu är det dags att sätta upp vårgardinerna!" Så där pågick det under de år som Alvina arbetade. Jag satt ofta därnere i Kneosgården och observerade Alvinas betydelsefulla insatser. Min farfar brukade snegla åt mitt håll med ett sådant uppsluppet och utdraget leende. Han var i goda händer.

Idag hade nog inte Alvina fått behålla sitt arbete eftersom hon inte varit en tillräckligt effektiv hemvårdare i rikets cyniska tjänst.

Kan vi någonsin räkna med Alvinas återkomst?

fredag 1 mars 2013

Två introspektiva studier om en man


Jag vandrar mellan mina meningar. Jag rör mig i olika riktningar,
men jag saknar idéen om själva slutstationen. Det skrivna ordets
betydelse har samma förhoppningar som en stjärnklar natt då du
plötsligt börjar känna dragningskraften.
Fjättrad vid en oförklarlig magnetism, men här finns också en
länk till musiken, som komponerar samma tillstånd.


Jag är riktkarl för alla sparsamma dagar och de följer mig blint
och stint stirrar jag fram i blindo. Inga sorgesånger i för sig.
Mellantidernas väntrum.
Jag har hört talas om människor som lever med andra förväntningar
och rastlösa drömmar. Bekväm och försynt går jag inte
drastiskt tillväga.

lördag 23 februari 2013

Winterreise


En utmärkt dag för att starta en ny resa, men vart bär det hän?

Winterresie

Till att börja med reser jag alltid in i  igen.
Jag har alltid haft mina dubier för ytans förgängliga skikt.

människans ozonlager

Å andra sidan kan också rotens smärta förgöra allt!

Ett förmiddagsfirande med Schuberts sångcykel- själens vinter.
Så det gnistrar om den.

Jag ska snart bege mig till en annan människa som efter månaders avstängning
fått tillbaka tomheten och känslorna.
Ett firande utan skyddsnät:

Att vara utsatt  eller få vara ett utsäde...

fredag 15 februari 2013

sju haikudikter och en kort reflektion



Ett splittrarjag med

Stormfällda tankebanor

Mitt världsnaturarv



För jag lever i

Elementens poetik

Lövträden vilar



Eftertänksam jakt

Klättrar upp till utsikten

Får hjälp av mig själv



Mina ögon luft

Himlens akvarellvåta

Rinner igenom



En splittrad natur

Men det fläktar när vinden

Långsamt torkar regn



Omvälvande blad

Behandlar solens tanke

Det möjligas sken



Att skriva dagen

Vara hudnära bladen

Vind genom kroppen




Från en vinterdags öppnande till kvällstjänsten hemma i lägenheten.
Mina desperationer försvann nog på 90-talet?
Kan man säga att jag har blivit en reserverad själ?
Farligt passiv och tillbakadragen?
Egen
Egensinnig
Egendomlig
Egenkär
Egen
Jag blinkar och håller en ögonvrå öppen i alla fall.

fredag 8 februari 2013

Enkät om resornas betydelse

vem är jag egentligen
frågan kommer så plötsligt
varför just nu
varför så bråttom

det är lättare att föreslå
en utsikt med novemberregn
än en insikt avskalad
till människans höjd

och viljan 
en enkel knut
runt de stora frågorna

frågorna
dessa omöjliga frågor

frågorna 
dessa nödvändiga frågor


Jag skriver poesi av just den anledningen
att det inte finns någon anledning.
Poeten Pessoa hade också en anledning
och förstod mycket väl att det är krävande
att vara på resande fot och varken komma
fram eller lämna sin destination:

"Livet är en experimentell resa som vi företar ofrivilligt.
Det är en andens resa genom materien, och eftersom det
är anden som reser är det i den vi lever. Det finns därför
kontemplativa själar som har levt mera intensivt, mera
extensivt, ett stormigare liv än andra som har levt utåtriktat.
Resultatet är allt. Det man har känt är det man har upplevt.
Man kan vara lika trött efter att ha drömt som efter att ha
utfört ett konkret arbete. Man har aldrig levt lika mycket
som när man har tänkt mycket.
Pessoa Ur Orons bok




torsdag 24 januari 2013

Vincennes


Det fanns en tid i våra liv
när vi gick vilse på väg
till kolstybben på Vincennes.
Det enkla var det storslagna
och våra krav på livet var
inte större än att hitta tillbaka
till hotell Clouzel.

Som stövarens behov att hitta
vittring för att finna mening
kan minnet också drabba en
inför en resa:

Romantisk weekend i Paris?
Snarare en ny runda till förhandlingsbordet.

Själens visum.
Vem har befogenhet att skriva ut och förlänga
vår vistelse på Vincennes?
Jag kommer att tänka på Betty Blue och filmmusikens betydelse
för människor som inte har förmåga att glömma.

Jag kände ingen resfeber.
Det handlade om att acceptera
en samförståndslösning.

Vi pratade om de lyckliga människorna.
De som fortfarande glömmer vad de gjorde
när drottningen barfota fram segrade.
Vi andra längtade ingenstans
för nu var vi framme.

Så nu är jag på väg igen
och jag viftar på svansen lika ivrigt
som stövaren som just synat den vita haren.

Själens visum?
Själens visdom?

Jag kommer alltid att lyssna på ledmotivet.
Det finns många vägar till Vincennes.

lördag 19 januari 2013

Tillbaka till Giacomettis ateljé


Först en dikt:

Vi är alla lika
inför känslan
av ett misslyckande.

Det är medvetenheten
som hjälper oss tillbaka.
Och rannsakningens tid
är alltid här.

Förändringens tid
är alltid här
Det här skulle kunna vara
en lördag som håller
för påfrestningar:


Det är nu jag återigen besöker Giacomettis atelje med Genet som vägledare. Giacomettis avskalade och närmast asketiska framtoning stärker den kluvna bypojken från Bredåker. Konsten har som syfte att visa respekt för vår återkommande sårbarhet. Rörd, men stolt tittar jag på Giacomettis, målningar, teckningar och skulpturer.

Jean Genet fick stanna längre i Giacomettis ateljé. Han betraktar och samtalar med konstnären på nära håll.
"Skönhetens ursprung är alltid det sår-unikt för var och en av oss, dolt eller synligt- som alla människor bär på, bevarar och flyr in i när de vill dra sig undan världen för en stunds men intensiv ensamhet. Den konst det här rör sig om skildrar långtifrån något socialt elände. Jag tror att Giacomettis konst söker hitta det hemliga såret i varje människa, och rentav varje ting, för att därmed göra dem tydligare." Genet

På svenska finns boken Alberto Giacometti skulpturer, målningar, teckningar,  och Jean Genets essä finns med i boken.

Att skriva poesi är också en konstform som utgår från bristen, saknaden, nödvändigheten, men också i slutändan en liten förhoppning om en stärkande kommunikation.

Kan vi klara av
att tala samman
att vara varandras
erfarenheter
såg jag rätt
när jag hos dig
glimtade till
det skygga lyssnarögat?

måndag 14 januari 2013

Dagböckerna

Går det att komma ifatt livet baklänges?

Dagböckerna stoltserar med sina infall
och hot om uppgörelser.

Som en passiv och förlamad åskådare
som inte förmår gå emellan

följer jag utvecklingen.

Minnet är en opålitlig vän.
Ett minne blott,

men avslöjad blir jag hela tiden.

"It´s too late to stop now"

Handen.
Pennan.
Det vita.
Det drar ihop sig.

Pennan blir en dyrk:
Öppnar upp det oåterkalleliga:
För att helas?
För att härda ut?

För mycket av allt.
För litet av allt.

Svarte Petter har inte ändrat sin uppfattning:
"Jag behövs- så enkel är min förutsättning."

söndag 6 januari 2013

Dis


Dis till att börja med
som ett svar på mitt
outgrundliga försök
att närma mig ett seende

På spaning efter den tid som flytt
                                    som flyr

Dimensionerna
av liv

Ett dis till att börja med
och sedan

Det ilande behovet
av tatueringar

Jag började istället att skriva

" Diktaren är den som med hjälp av det poetiska språket
  tar varats hus i besittning." (Från Bo Gustavssons essä i ekelöfét 45)

Dis
diset är kvar
inte som ett hinder
som en framkomlighet
till Närvarons värmestuga

Och av en händelse
återuppstår ett annat disminne

Dis in i mig
dis ut från mig
separerar ljus
glömskan ivrig

lördag 5 januari 2013

Av utrymmes skäl utgår


Av utrymmes skäl utgår stora delar av Norrland.
Frusna själar kommer visas senare under året.
Håll utkik i tablån och begrunda teknologins utveckling
och Kylans peripeti och plikttrogenhet de senaste
hundra åren.

Det finns dock fortfarande kvar några platser
inne i lokstallet och en guidad tur sker på egen risk
med simultantolk.

Inne i den avfrostande restaurangvagnen
sjunger Hank Williams:
Cold cold heart.

onsdag 2 januari 2013

Står du vid ditt ord


Står du vid ditt ord
eller rentav på
när språket tar fart
och känslorna passerar
med friskt bett

Förstår du språkets
förgänglighetskraft
när det andra ansiktet
skjuter upp i höjden
förvirrad av gamla löften

Av alla gamla löften
återstår alltid intet
och språkets rester
som vi insåg vara allt
för skadliga för dig och mig

För skadliga för dig och mig
är språkets löften i mörkret
innan ansiktets konturer
och rörelser framträder
där står du och där står jag

Vid ditt ord