lördag 22 december 2012

Poetens känsla för snö, eld och en osäker historik



Julafton 1991

Någonstans
inom mig
längtar jag
att bränna av den här kylan.

som om jag är på väg
långt ifrån allt.

Någonstans
i elden
kan jag höra det skrik
som sysselsätter mig
att fylla på.


Julafton 1995

En skymningsmässa
och eld talar om ljuset.

Ren och räv
och litet kornsnö.

Som Sagan om Fatumeh.

Tänk att björken
och lågornas dans

på hennes vita hinna
blir tröst.


2012-12-22

Köldens himmel vecklar ut sig
inne i mig, diffus värme,
dock en värme med samma sken,
som en känsla av stillhet och uppbrott
samtidigt och det jag tror jag minns:

Jag,
ett vinterhjärta
eller en vacker och vemodig
fransk film på Grand
en söndagskväll
då några satt kvar
någon satte sig på ett plan
ett hjärtas slag
med all kännedom
om att det ibland
inte sker så stora
förändringar.

söndag 16 december 2012

Rummets karaktärer


Både pärlans och gråstenens berättigande.
Vi eller åtminstone jag behöver bli mer hänsynsfull
mot det som smeker utan motstånd
mot det som river och gör motstånd.

Sorgen har ingen köldgräns.

Allt är ett sökandes kraft.
Jag försöker undvika:
De religiösa massmorden.
De politiska massmorden.
De enskilda massmorden.

Om det fanns ett utrymme
skulle jag till var och en utbrista:
Försök undvika!
Försök undvika!

På fönsterbrädet vilar den döda domherren.
Vår röda iakttagelse på nära håll
förmedlar ändå någon form
av liv.
Något som både domherren och människan behöver.

Årstiden och mänskligheten utgår mycket från detta just nu:
Det upplysta och det utslocknade.

Jag behöver luft
som en stråkkvartett.
Luft mellan stråkar
och revben.

Du behöver säkert samma sak
fast någonting annorlunda.

En ny tid
är varje dag
och vi komponerar om
och om den.

Som om inget elände i världen existerade.
Livet fortsatte,
men ingen i livet, i döden
skall vara en fotnot.

De sörjande finns överallt.

torsdag 6 december 2012

Poesins biverkningar!

Min faster varnade mig i ett tidigt skede för att läsa dikter och förfasades nästan
då jag en vinterdag  plockade upp en pocketbok med Gunnar Björlings dikter.
 Det kan gå åt nerverna om du läser så konstiga dikter, upplyste hon mig.
 Jag brukar tänka på den där händelsen ibland för nu tjugo år senare
 har jag välfyllda hyllor med poesi i mitt hem och inte nog med det.
 Jag har själv gett ut en diktsamling!!!

Men, hur är det egentligen med poeter?
Inte så att mina nerver brutit samman, men hon hade en poäng.
Skapande människor tenderar att dra sig undan med sina tankar och idéer och nöjer sig inte med
det kollektiva utbudet som många människor lättvindigt accepterar. Jag kan avundas dem deras
godmodighet och klacksparksmentalitet.

Kära faster! Du fick kanske rätt, men nu finns det inga genvägar tillbaka. Det här är min näring.
Jag behöver skriva för att känna mig närvarande och låta eventuella tvivel förvandlas till ett leende.


                    Jag är en grubblare,
                    alltså en fördubblare, säger någon.
                    Det kan röra om alldeles ogenerat,
                    som en dröm om ett osympatiskt 
                    motorcykelgäng, som hjälpte mig
                    tillbaka mellan alla krigen.

onsdag 28 november 2012

Dagens dikt 75 år

Jag sitter i min lägenhet denna onsdagskväll och lyssnar på P1. Radioprogrammet "Dagens dikt"
firar 75 år och den lilla, men koncentrerade lyssnarskaran får lyssna på poeterna som läser sina
dikter. Mitt aktuella vemod spricker upp till ett leende fastän dikterna inte är särskilt muntra. Det
är så poesi fungerar för mig. En speciell fogmassa som gör att Närvaron håller för påfrestningar.

Ernst Bloch skriver:
" Närheten är alltså en svårighet; hoppet eller åtminstone förkänslan av att det man hoppas på
snart skall inträffa, framstår ofta som lättare, själv mer fyllande än närheten."

Nu ger jag er själva en dikt om närhetens bländande chimär:

                            Hotel Baudelaire

Kvinna och man.
Gata upp och gata ned.
Inte tillsammans som kärlekspar.
Kvinna och man.
Det räcker nu.
Främlingar inne i språket.
Utanför språket.
Han på den västra sidan.
Hon på den östra sidan.

Han går in i stadens äldsta kyrka.
Där finns det gott om plats.
Till och med Descartes begravdes där.
Jag tänker, alltså finns jag.
Jag känner, alltså kan jag förgöras.
Tiden passar ingen.

Inne i den mörka kyrkan.
Och fingrarnas trevande ljuslågor.
I ensamhet är du ingen och därför alla
som uppfångas av sorlet
inne i det stora valvet
av allt ursprung.


söndag 25 november 2012

Jag erkänner!


Och jag är motståndet som ler åt mig själv.
Självmedvetet omedveten.
Omedvetet självmedveten.
Jag bygger ideligen på min stora byggsats.
Min stora världsmening,
men!
resignerar lika fort då ett vilset hårstrå
blockerar mig.

Jag erkänner att jag är rädd
att gå in i någonting nytt.
Jag erkänner att jag är rädd
att inte gå in i någonting nytt.

torsdag 22 november 2012

Det måste ske, helt enkelt!



Dikt ger liv. Liv ger dikt
Så enkelt. Så svårt.
Både avvaktan och angrepp.

Jag dras inte till övermänniskoidealen.
Jag ryggar för underkastelsen.
Jag diktar för någon.
Den lilla slumpens gåta.
Den stora hordens behov.

Asocial på ett socialt sätt.
Social på ett asocialt sätt.
Vad föredrar vi?

Det börjar närma sig slutet.
Det gör det alltid.
Nu har jag dragit ut på tiden igen.



torsdag 15 november 2012

Sonnevidagarna


Göran Sonnevi kommer imorgon ut med en ny diktsamling, Bok Utan Namn. Det känns tryggt och
nödvändigt att han är tillbaka. Samhällsdebatten präglas av svenska pudlar i marschkängor och skräckens
himlavalv lyser över Israel och Palestina. Sonnevi ger sig inte. Poesi som motstånd och motvikt.

För min egen del vill jag hälsa Sonnevi tillbaka med min dikt Sonnevidagarna


            Dagens ljus gav spår, massor av spår som formade ett språk under det intensiva
            ögonblickets mening.
                                           Övergången till Sonnevis arkeologiska noggrannhet.
            Tankens fugor, iväg för att sedan komma tillbaka med det vi vill och kan rymma.

            Sonnevikvällarna och Mahlerkvällarna
            Ett omfattande allt! Ett omfattande allt!
            Mahlers anspråk. Sonnevis anspråk.

            Det kallas framåtskridande, att möta morgonens överlevnadsljus när jag går på
            oföretagsamhetens känsla och inväntar ett initiativ, någons initiativ och inte
            bara pliktberoendet.

            Livet är en balans och det lutar åt ett håll, men lappugglans närvaro gör mig
            så där upphetsad som bara det oväntade uppmärksamhetsbeteendet kan medföra.
            Själva förklaringens innebörd är komplicerad. Livskänslans sökande JA!

            Det pratas om att förverkliga det omöjliga och jag bär ständigt med mig en
            fågelmening. Vi är inte mer än den sköra sidan av insikten. För att sinna
            mig tar jag bokstavering på allvar.

            Det ska upprepas så länge det går. Det ska bokstaveras så länge det går.
            Livet sammanfattar sig själv som en räls som försvinner bakom nästa krön.
                                         




onsdag 31 oktober 2012

November


November
kan betyda lika mycket
som ett förtroende

ingivande mening
som säger att det snart
kommer att kännas litet bättre

November
lovar ingenting
i nöd och lust

November
kräver ett upprätthållande
jag

som preparerar sig
för varje form
av verklighet

Det som är nödvändigt
söker sig fram till dig

Det händer inte sällan
att vi kommer på oss

med ord som inte har fått
tillräcklig uppmärksamhet

Avvikelsehantering

tisdag 23 oktober 2012

Relationer


Nu är jag inne på ett känsligt ämne och jag vill passa på att varna känsliga personer
som nu har möjlighet att dra sig undan och istället ägna sig åt sudoko.

" Ja, vad är egentligen kärlek?"

Ett uttryck för en livslång konflikt eller näringsämnet som ger livet dess mening?
Komplicerat! Självklart! En kärleksrelation är som en omöjlig ekvation:
X=Närhet Y=Avstånd: XY-XY.........................................................


I min diktsamling har jag själv försökt förstå vad det kan handla om:

                          De har gått till sängs med sin ensamhet
                          Ryggradens okända historia
                          Svärdets känslor och sköldens tankar

Förutom poesin har vi också begåvats med musik som lovsjunger detta eviga tema.
Nu vill jag ta tillfället i akt och rekommendera en ansenlig mängd relationsmusik:
De s.k. skilsmässoplattorna är kanske inte helt obekanta för er.
Bob Dylan "Blood on the tracks", Bruce Springsteen "Tunnel of love", Marvn Gaye
" Here, my dear", Abba The Visitors, Triffids " Born sandy devotional" Ulf Lundell
"Den vassa eggen", Van Morrison " Saint dominics preview", Millie Jackson
"Caught up/Still caught up" Frank Sinatra" Watertown", Richard&Linda Thompson
" Shoot out the light", John Martyn, " Grace and danger".
Det här är bara toppen på ett fantastiskt isberg med sorglig och vacker musik.

För er som inte längre orkar med långa konceptalbum får ni en liten låtlista på samma
tema:
Bob Dylan, "Sara", Smokey Robinson " Tracks of my tears", Aretha Franklin " I´m in love"
Gram Parsons "Kiss the children", Graham Parker " I´m your man", Joy Division "Love will tear us apart",
Paddy McAloon " I´m 49", Pet shop boys " I made my excuses and left", Neil Young " Will
to love", Death cab for cutie " The ice is getting thinner", Kajsa&Malena "Vänd dig bort",
Hank Williams " Wedding bells", Afghan Whigs "Gentlemen", George Jones " If drinkin´
don´t kill me(her memory will), American music club " The dead part of you", Kate Bush
" This woman´s work", Allan Edwall " Du och jag".

Jag vill också lyfta fram en svensk s.k. minor classic. Det gäller Gun-Britt Sundströms
 roman, "Maken" som utkom 1976. Här får vi följa de unga studenterna Martina och
Gustav och deras komplicerade R E L A T I O N. För en gångs skull har jag lätt att
identifiera mig med det kvinnliga jaget.

Till sist ännu en dikt från min diktsamling:

det behövs så få ord
för att rasera allt
det behövs så få av oss
för att rasera allt

det behövs så få ord
för att börja om
det behövs så få av oss
för att börja om

att det som sägs
inte gömmer sig
mellan raderna

att den drabbade
tänker fram
sin sårlega

att vandra ut
åt var sitt håll
längre och längre bort

på olika sätt
bländade av
ett uppriktigt solsken

söndag 14 oktober 2012

Ruinernas skönhet!


Fadern och sonens harjakt, djupt inne i de ödsliga skogarnas glesbygdsdialoger. Stövaren
försvinner tidigt ut ur markerna och vi vandrar själva utan mening och mål och det är just
därför som vi finner ett gammalt jordbrukshemman som har vuxit in i naturens egen växtkraft.
Det som är kvar av människans efterlämningar är betonggrunden och några enstaka jordbruksredskap.
Vi förvånas över valet av boplats och dessa människors envisa och närmast irrationella beslut för
hur överlevnad och sociala kommunikationer ska kunna ske.

Livets kommunikation är en gåta och den sker ofta någon annanstans, någons annanstans känns
ofta verkligare och meningsfullare. Stövaren kommer sedan tillbaka till oss fastän vi har suttit tysta
med våra förflutna tankar. Stövaren har kanske ett sundare förhållningssätt till det förflutna.

På hemvägen kör vi försiktigt runt det gamla sanatoriet i Sandträsk. Under 1900-talet var det här
en plats för tbc-patienter och här låg även min farmorsfar, isolerad från sina anhöriga för att om
möjligt få ett snabbare tillfrisknande. Nu står det stora sanatoriet och flera hyreshus öde. Fönsterrutorna är sönderslagna och skyddas ömkligt av fuktiga brädor.
Fasaderna har börjat vittra sönder och innanmätet lyser igenom.

Sanatoriet blir till en påminnelse över ordet: efterlevande och dess konsekvenser.
Jag börjar tänka på människorna igen i denna trädomslutna och myrmelankoliska värld.
Jag börjar känna mig orolig, men blir också imponerad över dessa mäktiga och mänskliga ruiner.
Vi krypkör vidare till nästa ödestund.
Poeten Pessoa svarar mig med samma kärva, men sanna insikt:

                          Vari ligger ruinernas skönhet?
                          I att inte vara till någon nytta.
                          Vari består det förflutnas härlighet?
                          I att man minns det, ty att minnas
                          det är att omvandla det till nutid
                          något som det inte är och inte kan bli-
                          det absurda, min älskade, det absurda.

måndag 1 oktober 2012

Staunen


Jag återkommer till filosofen Bloch och David Karlssons essä i Glänta 1-2.01. Karlsson drar en kort, men distinkt parallell mellan Blochs filosofiska resonemang och inledningen av Wim Wenders film "Himmel över Berlin." En berättarröst, ´När barnet var barn undrade det varför något fanns och inte inget`.

Min dikt vill också bromsa tiden ett slag och låta denna förundran ske:


                                               Veckorna går.
                                               Tankarna slår,
                                               som en dörr
                                               i vinddraget
                                               med dess ödsliga
                                               och taktfasta monotoni.

                                              Vi tänker inte så mycket på det
                                               för vi har så mycket annat att tänka på.

                                              Varje atomkorn förflyttar oss
                                               försiktigt fram

                                              Vart är människan på väg?
                                              Och varför tvekar jag själv
                                              på själva ordningen?

                                              Ordningens närhet
                                              till meningen.

                                              Den tillfälliga räddningen
                                              är musiken,
                                              som inte behöver förklara
                                              eller förklaras.

                                              Vän av ordning,
                                              Vän av oordning.
                                              Vän av mening.
                                              Vän av omening.

torsdag 27 september 2012

Valfrändernas betydelse

Under min gymnasietid i Boden i början på 1980-talet hade jag två vänner som liksom
jag inte riktigt hörde hemma någonstans. Vi tillhörde inte de populära killarna som fick vara
tillsammans med de snygga tjejerna och om vi mot förmodan fick dansa tryckare på Bodensia
så levde vi gott med det minnet i flera veckor.

Vår gemensamma tröst var musiken och dess bäring gjorde att vi inte föll ner i några svarta hål.
Jag upptäckte då rockmusikern Anders F Rönnblom som vid den tidpunkten faktiskt hade en
hit som spelades på radio, " Jag kysste henne våldsamt(23 mars 1980)".
Det var något med hans tilltal, hans delvis naivistiska texter som fick mig, Johnny och Mats att sjunga hans låtar i våra pojkrum eller i Mats vita rover. Vi befann oss långt ifrån den rådande trenden, men vi kände oss ändå unika när vi sjöng:

                     gå från by till by
                     tala med dem som har kommit i kläm
                     och din barndom skall aldrig aldrig dö

Ikväll har jag återvänt och lyssnat på Anders F Rönnbloms debutskiva, "Din barndom skall aldrig dö"
En blandning av falska toner och glädjetårar uppenbarade sig när jag sjöng med i texterna.
Jag känner tacksamhet att jag som 17 åring upptäckte herr Rönnblom.
Och nu får jag möjlighet att se honom i Luleå fredagen den 5 oktober.

                   kom-kom-kom kommer du med
                   kom-kom-kom kommer du med
                   till en värld som är grön och skön


Från min diktsamling finns en dikt som visar hur stor betydelse musiken har för mig:


                   musikens leende
                   det är där allt börjar

onsdag 26 september 2012

Återkomsten

"Hem- det är dit alla människor längtar,men där ingen ännu varit."

Detta är slutraderna i filosofen Ernst Blochs  filosofiska verk Das Prinzip Hoffnung: Hoppets princip, namnet på min blogg och en möjlig förklaring till varför jag skriver och vill förmedla det till den andre.

JAG ÅTERKOMMER

 Det tog mig över fyra år att återkomma till bloggvärlden för då, 2008, lade jag och mina själsfränder, Johan och Sven, ner vår gemensamma blogg The Ryssbält Tapes. Johan och Sven hittar ni på Nordlig utpost respektive Promenader och utflykter. Under 2011 debuterade jag som poet med diktsamlingen RÖRD ÖVER DETTA ORÖRDA VITA, utgiven på Teg Publishing. En av mina dikter från diktsamlingen har på sätt och vis anslutit sig till hoppets princip:

 i förhållande till andra

 det kan vara en bra utgångspunkt

 det kan vara ett leende

 det kan vara namnet på en blomma

 ögontröst

 Blochs Hoppets princip finns översatt på svenska i en nätutgåva och den digra översättningen är gjord av Christer Persson. David Karlsson har också skrivit initierande texter om Ernst Bloch bl.a annat i Glänta 1-2.01.

Här är kommer en dikt till:

 Lövomsluten och musikdrömmande
 Mitt bästa sätt att förminska mina sämsta tankemönster

 Den här stunden är i högsta grad levande
 Jag är stolt över träden

 De alstrar varken dåligt samvete eller bristande uppmärksamhet
 Träden är koncentrerade på en uppgift

 Den räcker i evigheter