Matteuspassionen

När jag lyssnar på passionen
börjar jag också tänka på
Närvaron.
En förbindelselänk
där trösten är rösten.
För vad vi än tänker på
så bär vi tonernas lindring
när vi anstränger oss,
även om denna dag bär
på sin särskilda ovisshet.
Det är ingen överdrift
att skriva att Bach gjorde
sina ansträngningar när
det inte fanns
något alternativ.

Den långa fredagens återkomst,
som liten människa.
Med Bach som anlitad vägledare.
Nu har allt inträffat.
Hör om lärjungarnas svek.
Den här dagen i sin upplysning
gör oss varken större eller mindre.

Närvarons inre väg
kommer att syna oss,
men vad krävs det
av människan
förutom koncentration?
Vi måste vandra
och vänta in, vandra
och vänta in.
Inte förneka, inte döma.

Bach gör det varje gång.
Med färdledarens trygga övertygelser
blir vi övertygade
att svåra passager
är framkomliga.

Människans vana
är inte alltid det här
Många fula ovanor
distraherar tanken
på den inre vägen,

men Bachs musik
innebär framkomlighet.