Som om tålamod och utsatthet
inte längre är en angelägen fråga...
Att lyssna på Allan Petterssons symfonier
handlar just om detta:
Att våga möta tålamodet och utsattheten.
Jag lyssnar och försöker förstå, lyssmar och försöker förstå.
Min ambition kan tyckas diffus och det får väl bli mitt kännetecken.
Igårkväll enades jag och Sven att vi hade sett en bra TV-dokumentär
om författaren Sven Lindqvist. Författaren pratade om vikten "att vända i tid"
och yppade sin beundran för polarforskaren och vetenskapsmannen, Ernest Shackleton.
Han lyckades vända i tid och därmed rädda sin besättning från att möta döden nere
i Antarktis.
Och jag påminns om att jag en gång skrev ned ett citat av Shackleton i mina anteckningsböcker:
"Mitt liv rinner bort- allt verkar sakna betydelse. När jag möter lugna och självbelåtna människor
vill jag störa deras lugn och belåtenhet. Jag känner att jag inte betyder något för någon om jag inte
trotsar stormen."
Allan Petersson, när han kämpade i trapporna i sitt hus med sina smärtor, precis så har jag känt mig den senaste veckan. Min brutna arm fick just nu en musikalisk fond, symfonier av tålamod och utsatthet. Tack Björn, det känns som en slags mening blivit skapad kring en meningslös olycka.
SvaraRaderaMed Allans symfonier och Bela Tarrs "Turinhästen" orkar vi köra ett varv till. Måste livet se ut så här? Tänk att livet ser ut så här!
SvaraRaderaKrya på dig Sven!
Björn