Ruinernas skönhet!

Fadern och sonens harjakt, djupt inne i de ödsliga skogarnas glesbygdsdialoger. Stövaren
försvinner tidigt ut ur markerna och vi vandrar själva utan mening och mål och det är just
därför som vi finner ett gammalt jordbrukshemman som har vuxit in i naturens egen växtkraft.
Det som är kvar av människans efterlämningar är betonggrunden och några enstaka jordbruksredskap.
Vi förvånas över valet av boplats och dessa människors envisa och närmast irrationella beslut för
hur överlevnad och sociala kommunikationer ska kunna ske.

Livets kommunikation är en gåta och den sker ofta någon annanstans, någons annanstans känns
ofta verkligare och meningsfullare. Stövaren kommer sedan tillbaka till oss fastän vi har suttit tysta
med våra förflutna tankar. Stövaren har kanske ett sundare förhållningssätt till det förflutna.

På hemvägen kör vi försiktigt runt det gamla sanatoriet i Sandträsk. Under 1900-talet var det här
en plats för tbc-patienter och här låg även min farmorsfar, isolerad från sina anhöriga för att om
möjligt få ett snabbare tillfrisknande. Nu står det stora sanatoriet och flera hyreshus öde. Fönsterrutorna är sönderslagna och skyddas ömkligt av fuktiga brädor.
Fasaderna har börjat vittra sönder och innanmätet lyser igenom.

Sanatoriet blir till en påminnelse över ordet: efterlevande och dess konsekvenser.
Jag börjar tänka på människorna igen i denna trädomslutna och myrmelankoliska värld.
Jag börjar känna mig orolig, men blir också imponerad över dessa mäktiga och mänskliga ruiner.
Vi krypkör vidare till nästa ödestund.
Poeten Pessoa svarar mig med samma kärva, men sanna insikt:

                          Vari ligger ruinernas skönhet?
                          I att inte vara till någon nytta.
                          Vari består det förflutnas härlighet?
                          I att man minns det, ty att minnas
                          det är att omvandla det till nutid
                          något som det inte är och inte kan bli-
                          det absurda, min älskade, det absurda.