Sonnevidagarna

Göran Sonnevi kommer imorgon ut med en ny diktsamling, Bok Utan Namn. Det känns tryggt och
nödvändigt att han är tillbaka. Samhällsdebatten präglas av svenska pudlar i marschkängor och skräckens
himlavalv lyser över Israel och Palestina. Sonnevi ger sig inte. Poesi som motstånd och motvikt.

För min egen del vill jag hälsa Sonnevi tillbaka med min dikt Sonnevidagarna


            Dagens ljus gav spår, massor av spår som formade ett språk under det intensiva
            ögonblickets mening.
                                           Övergången till Sonnevis arkeologiska noggrannhet.
            Tankens fugor, iväg för att sedan komma tillbaka med det vi vill och kan rymma.

            Sonnevikvällarna och Mahlerkvällarna
            Ett omfattande allt! Ett omfattande allt!
            Mahlers anspråk. Sonnevis anspråk.

            Det kallas framåtskridande, att möta morgonens överlevnadsljus när jag går på
            oföretagsamhetens känsla och inväntar ett initiativ, någons initiativ och inte
            bara pliktberoendet.

            Livet är en balans och det lutar åt ett håll, men lappugglans närvaro gör mig
            så där upphetsad som bara det oväntade uppmärksamhetsbeteendet kan medföra.
            Själva förklaringens innebörd är komplicerad. Livskänslans sökande JA!

            Det pratas om att förverkliga det omöjliga och jag bär ständigt med mig en
            fågelmening. Vi är inte mer än den sköra sidan av insikten. För att sinna
            mig tar jag bokstavering på allvar.

            Det ska upprepas så länge det går. Det ska bokstaveras så länge det går.
            Livet sammanfattar sig själv som en räls som försvinner bakom nästa krön.