Jag sitter i min lägenhet denna onsdagskväll och lyssnar på P1. Radioprogrammet "Dagens dikt"
firar 75 år och den lilla, men koncentrerade lyssnarskaran får lyssna på poeterna som läser sina
dikter. Mitt aktuella vemod spricker upp till ett leende fastän dikterna inte är särskilt muntra. Det
är så poesi fungerar för mig. En speciell fogmassa som gör att Närvaron håller för påfrestningar.
Ernst Bloch skriver:
" Närheten är alltså en svårighet; hoppet eller åtminstone förkänslan av att det man hoppas på
snart skall inträffa, framstår ofta som lättare, själv mer fyllande än närheten."
Nu ger jag er själva en dikt om närhetens bländande chimär:
Hotel Baudelaire
Kvinna och man.
Gata upp och gata ned.
Inte tillsammans som kärlekspar.
Kvinna och man.
Det räcker nu.
Främlingar inne i språket.
Utanför språket.
Han på den västra sidan.
Hon på den östra sidan.
Han går in i stadens äldsta kyrka.
Där finns det gott om plats.
Till och med Descartes begravdes där.
Jag tänker, alltså finns jag.
Jag känner, alltså kan jag förgöras.
Tiden passar ingen.
Inne i den mörka kyrkan.
Och fingrarnas trevande ljuslågor.
I ensamhet är du ingen och därför alla
som uppfångas av sorlet
inne i det stora valvet
av allt ursprung.
Tänkvärt koncentrerat rätt. En förtröstansfull ensamhet.
SvaraRadera