Staunen

Jag återkommer till filosofen Bloch och David Karlssons essä i Glänta 1-2.01. Karlsson drar en kort, men distinkt parallell mellan Blochs filosofiska resonemang och inledningen av Wim Wenders film "Himmel över Berlin." En berättarröst, ´När barnet var barn undrade det varför något fanns och inte inget`.

Min dikt vill också bromsa tiden ett slag och låta denna förundran ske:


                                               Veckorna går.
                                               Tankarna slår,
                                               som en dörr
                                               i vinddraget
                                               med dess ödsliga
                                               och taktfasta monotoni.

                                              Vi tänker inte så mycket på det
                                               för vi har så mycket annat att tänka på.

                                              Varje atomkorn förflyttar oss
                                               försiktigt fram

                                              Vart är människan på väg?
                                              Och varför tvekar jag själv
                                              på själva ordningen?

                                              Ordningens närhet
                                              till meningen.

                                              Den tillfälliga räddningen
                                              är musiken,
                                              som inte behöver förklara
                                              eller förklaras.

                                              Vän av ordning,
                                              Vän av oordning.
                                              Vän av mening.
                                              Vän av omening.