Förmiddag med Allan Petterssons nia

Som om tålamod och utsatthet
inte längre är en angelägen fråga...

Att lyssna på Allan Petterssons symfonier
handlar just om detta:
Att våga möta tålamodet och utsattheten.

Jag lyssnar och försöker förstå, lyssmar och försöker förstå.
Min ambition kan tyckas diffus och det får väl bli mitt kännetecken.

Igårkväll enades jag och Sven att vi hade sett en bra TV-dokumentär
om författaren Sven Lindqvist. Författaren pratade om vikten "att vända i tid"
och yppade sin beundran för polarforskaren och vetenskapsmannen, Ernest Shackleton.
Han lyckades vända i tid och därmed rädda sin besättning från att möta döden nere
i Antarktis.

Och jag påminns om att jag en gång skrev ned ett citat av Shackleton i mina anteckningsböcker:

"Mitt liv rinner bort- allt verkar sakna betydelse. När jag möter lugna och självbelåtna människor
vill jag störa  deras lugn och belåtenhet. Jag känner att jag inte betyder något för någon om jag inte
trotsar stormen."

Upprepningens gråa förändringskonst

Och så gick det en månad till. Någonting försvann utan att vi tänkte på det, men idag gör vi det.
Jag ska skriva om fyra gråmelerade inspirationer, men först en dikt som någon av er kanske
känner ingen om någon av er har läst en liten grå bok?

         vi kan i alla fall enas om vädret
         även om rodnadens insikt
         är på väg att berätta
         en helt annan historia

         den annorlunda tiden
         såg jag i mig själv
         inga förklaringar i sig
         bara förändringar hos dig

         den grå dagens barmhärtiga blick
         den grå dagens barmhärtiga stick
         med promillehaltens
         avgörande decimaler


Under denna vinter och framskridande vår har jag blivit lyckligt/vemodigt drabbad av fyra konstnärer
med omnejd. Fyra konsekvenser av upprepningens betydelse och att det som sker i vår vardag kanske
går obemärkt förbi, men livet skall levas, skall upprepas, skall levas, skall upprepas.
Den grå vardagen är själva konstverket i sig.

Bengt Bratt, vår svenske dramatiker som skapade den unika tv-serien Hem till byn, lyckades med
bedriften att utveckla en serie som pågick mellan åren 1971 och 2006. 35 år! 52 avsnitt!
Jag som är en gammal kluven bypojke har nu sett serien i sin helhet och på sätt och vis kunna följa min egen
utveckling och min hemby Bredåker olika förändringar.
Allt upprepar sig. Allt förgås, men det finns alltid en liten skillnad som gör en liten skillnad. Jag påverkas
och förändras helt enklet av att följa en svensk tv-serie: HEM TILL BYN

Förra veckan befann jag mig i Malmö tillsammans med mina arbetskamrater. Som så ofta har jag en
förkärlek att dra mig undan kollektivet och den här lördagskvällen försvann jag in i det stillsamma
biomörkret för att se film av den ungerske filmregissören Bela Tarr, Turinhästen.

I nästan tre timmar får vi följa en man, hans dotter och deras sjuka häst. Som biobesökare får man pröva sitt eget tålamod och utsatthet. Långa filmsvep i grått och åter grått. En sparsmakad dialog, nästan obefintlig.
Under visningen försvann några biobesökare som kanske hade räknat med några färggladare nyanser?
Vad handlar filmen om?
Handlingen består i hur vår vardag upprepar sig själv, men att det ändå är någonting som skiljer sig åt.
Och våra liv följer ju faktiskt uppbrottets väg.
TURINHÄSTEN, den stillsamma apokalypsen i grått!

Kan man då bli upplyft av en sådan film?
Ja! Jag blev det i alla fall och kände mig priviligerad att jag en vanlig lördagskväll fått uppleva detta.

Utöver dessa filmupplevelser vill jag också uppmärksamma två musikaliska nedslag som har bejakat mitt lyssnaröra. Införskaffat mig två vackra och gråsprängda vinyler:
Den ena är gjord av en tjej som heter Lina Högström med artistnamnet SKATOR vars skiva heter
Vita  Kallla. Sparsmakad produktion, men hennes röst och gitarrspel fångar på sätt och vis upp det jag har känt med herrar Bratt och Tarr:

fast du vet
att det är värst
måste du upp och titta
ovan ytan
hur de har det där

Från sången Sjöjungfru

Den andra är sjumannabandet CULT OF LUNA med skivan Vertikal:

This is the final moment
of our last days...

Suggestiv och tung musik med growlsång som också förenar sig med övriga tre tack vare sitt tilltal och dess tunga konsekvens. Kroppen och själen bereds en krävande, men meningsfull resa.

Kära läsare!
Tag nu chansen och boka denna kvartett
så kanske vi kan känna varandra litet bättre?

Björn

Lyssnarens ädla konst

Jag kan inte sjunga, men jag lyssnar som om jag skulle sjunga på sista versen.
Jag kan inte spela, men det spelar ingen roll för jag är beredd att skriva under
det du egentligen ville ha sagt:

Hur
är en svår fråga
att svara på.

Varje dag är en nyhet
som blir till glömska,
som är en människa.

Jag mår bra av musik
som inte slätar över sin närvaro.

Varje dag blir vi också varnade
för någonting:

Allas berörda del av livsinnehållet,
efter blåljusets direkta hotbild.

Jag minns att någon frågade mig
om musikens betydelse när det
hade hänt.

Jag och mitt outtröttliga
musikforskaranslag,
samtidigt som miljöns
smygande förfall, psykets
sargade attacker.

Musiken skulle kunna vara
mångas botemedel.
Det är en trosfråga.
Musiken söker allt
och människans hopp

tar vid.

Matteuspassionen

När jag lyssnar på passionen
börjar jag också tänka på
Närvaron.
En förbindelselänk
där trösten är rösten.
För vad vi än tänker på
så bär vi tonernas lindring
när vi anstränger oss,
även om denna dag bär
på sin särskilda ovisshet.
Det är ingen överdrift
att skriva att Bach gjorde
sina ansträngningar när
det inte fanns
något alternativ.

Den långa fredagens återkomst,
som liten människa.
Med Bach som anlitad vägledare.
Nu har allt inträffat.
Hör om lärjungarnas svek.
Den här dagen i sin upplysning
gör oss varken större eller mindre.

Närvarons inre väg
kommer att syna oss,
men vad krävs det
av människan
förutom koncentration?
Vi måste vandra
och vänta in, vandra
och vänta in.
Inte förneka, inte döma.

Bach gör det varje gång.
Med färdledarens trygga övertygelser
blir vi övertygade
att svåra passager
är framkomliga.

Människans vana
är inte alltid det här
Många fula ovanor
distraherar tanken
på den inre vägen,

men Bachs musik
innebär framkomlighet.

Alltid någonting

Alltid någonting
Det är grundkänslan
Synens klangmusik
När vi kör genom
Beundrade landskap
Ett rådjursmöte i mörkret
Nästa upplysning

Enighet är också svårt
Men uppmärksamhet och viljestyrka
Skall uttalas högt och tydligt:
Alla mina meningar
Meningen med mina meningar?
Varsam vittring
Vårdslös vila

Hinder är till
För fantasifull akrobatik

Skidturen på isen
Med dimma i dimman ur dimman
Uppspelta som orrarna på ön
Dit vi inte kom fram
Det var inte meningen
Kvar i gränszonens enkla möjlighet

Intentionerna bakom
Människorna brister
Mycket av dagarnas innehåll
Pendlare mellan ytterligheter
Med mörkret kommer
En värdig form av diskrektion

Om jag gör någon nytta?
Fler frågor?

Som om

Som om vår uppgift
blir att spjärna emot
och upprepat
ta emot stötarna
med evighetens naiva blick
vi har ingenting att sätta emot
förutom livet

den viljan fanns tidigt
på kyrkogården
blomsterprakten
från sörjande händer
som omsorgsfullt
arrangerar den avslutande
länken

Stanislaw Jerzy Lec

Ett svagt minne uppenbarade sig när jag var inne på biblioteket och såg en liten, liten bok som lätt
hade kunnat drunkna bland alla litterära ångvältar i deckarhyllan eller andra dominanta genrer, men
mitt svaga, men bestående minne var att jag skulle låna denna bok som kort och gott heter:
Ofriserade tankar.

Lec skriver alltså aforismer om stora, stora ämnen och tänk att denna lilla, lilla bok rymmer så mycket.
Lec är både dråplig, melankolisk och skarpsinnig. Här får ni några "lec-tioner":

Om jag är troende? Gud allena vet.

Att han har dött är inget bevis på att han har levat.

"Världen är vacker, har jag hört", sade den blinde. "Ja, de säger det", svarade
den seende.

I mörka tider är det svårt att dra sig undan i skuggan.

När vi inte har något att säga varandra säger vi det till andra i stället.

Poeten är fantasins spion i verklighetens land.