måndag 1 oktober 2012
Staunen
Jag återkommer till filosofen Bloch och David Karlssons essä i Glänta 1-2.01. Karlsson drar en kort, men distinkt parallell mellan Blochs filosofiska resonemang och inledningen av Wim Wenders film "Himmel över Berlin." En berättarröst, ´När barnet var barn undrade det varför något fanns och inte inget`.
Min dikt vill också bromsa tiden ett slag och låta denna förundran ske:
Veckorna går.
Tankarna slår,
som en dörr
i vinddraget
med dess ödsliga
och taktfasta monotoni.
Vi tänker inte så mycket på det
för vi har så mycket annat att tänka på.
Varje atomkorn förflyttar oss
försiktigt fram
Vart är människan på väg?
Och varför tvekar jag själv
på själva ordningen?
Ordningens närhet
till meningen.
Den tillfälliga räddningen
är musiken,
som inte behöver förklara
eller förklaras.
Vän av ordning,
Vän av oordning.
Vän av mening.
Vän av omening.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaSpännande nytt....och allt pratigare!
SvaraRaderaJohan
Nya ord...och allt pratigare, spännande!
SvaraRadera