Sjostakovitj sista kvartett

Jag hade egentligen tänkt skriva om filosofen H-G Gadamer och vispoeten Barbro Hörberg,
men jag ändrade mig i sista stund, men det betyder inte mer än ett ytterligare skrinläggande
i mitt liv. Ett vackert ord: Skrinlägga; som nylagd is på hösten då vi testade modet hur långt
ut på Kvarnbäcken vi vågade åka med våra skridskor.

Nu är det vår i luften och isen är på väg att återgå till sitt ursprung och världens makthavare
drömmer liknande tankar. Nu på morgonen och förmiddagen har jag lyssnat på Sjostakovitj
stråkkvartetter, nummer 14 och 15. Dessa kvartetter skrevs 1973-74 och han avled 1975.
Den sista kvartetten består av sex satser och samtliga satser är adagios.
Smärtsamt sorgen och vacker musik i samma andetag. Som om han skrev sitt testamente och
dedikerade innehållet till de makthavare som plågade han och folket under 1900-talet och att
vi åhörare idag ska påminna oss om mänsklighetens sköra ansikte.

Författaren Jon-Roar Bjorkvold skriver i sin bok "Den musiska människan":

För den musiska människan är aldrig ett plus ett exakt två. Det finns alltid en ovisshet, det musiska kommatecknet. Det är ovissheten och genombrottskraften i detta musiska kommatecken som spränger de invanda tankarnas hämmande fyrkantighet.

Det är det musiska kommatecknet som får musiken att gunga i sinnet och som tillför diktning och teater en så okontrollerbar styrka att den till och med kan få mäktiga samhällen att skälva. De visste de alla, både Gogol, Sjostakovitj, Meyerhold och Jevtusjenko. Det handlar om konstnärens ostyriga logik, om den tillsynes snubblande clownen i manegen. Det handlar också om barnsligheten som en kraft i den vuxna skapande människan.

 Och jag hyllade själv en gång Sjostakovitj med dessa rader:
     
Med Sjostakovitj medföljer mänsklighetens beundran
för det som måste uttryckas.
Med Sjostakovitj blir vi 
litet modigare