Albert Finney

Det var nattens film och samtidigt började
jag erinra mig en sommarläsning från 1996,
alltså tiden efter det hade hänt, men också
före det skulle inträffa på nytt.
Du somnade, men Albert Finney var stor i sin
vandring mot undergången.

Imorse började du gnälla om oväsentligheter
och du försov dig typiskt nog, men det värsta var att
du började skylla på Albert Finney.

Vad är det för kärleksformer och yttranden vi vill höra
av den andre?

DEN ANDRE!

Kommer den andre kunna tillfredsställa den andre?

Jag drar åt mig och vill hellre vara Albert Finney:
Stor i sitt nederlag.

På eftermiddagen ringde du med din vänaste röst.

Så bör vi söka det meditativa bruset.