lördag 22 december 2012

Poetens känsla för snö, eld och en osäker historik



Julafton 1991

Någonstans
inom mig
längtar jag
att bränna av den här kylan.

som om jag är på väg
långt ifrån allt.

Någonstans
i elden
kan jag höra det skrik
som sysselsätter mig
att fylla på.


Julafton 1995

En skymningsmässa
och eld talar om ljuset.

Ren och räv
och litet kornsnö.

Som Sagan om Fatumeh.

Tänk att björken
och lågornas dans

på hennes vita hinna
blir tröst.


2012-12-22

Köldens himmel vecklar ut sig
inne i mig, diffus värme,
dock en värme med samma sken,
som en känsla av stillhet och uppbrott
samtidigt och det jag tror jag minns:

Jag,
ett vinterhjärta
eller en vacker och vemodig
fransk film på Grand
en söndagskväll
då några satt kvar
någon satte sig på ett plan
ett hjärtas slag
med all kännedom
om att det ibland
inte sker så stora
förändringar.

söndag 16 december 2012

Rummets karaktärer


Både pärlans och gråstenens berättigande.
Vi eller åtminstone jag behöver bli mer hänsynsfull
mot det som smeker utan motstånd
mot det som river och gör motstånd.

Sorgen har ingen köldgräns.

Allt är ett sökandes kraft.
Jag försöker undvika:
De religiösa massmorden.
De politiska massmorden.
De enskilda massmorden.

Om det fanns ett utrymme
skulle jag till var och en utbrista:
Försök undvika!
Försök undvika!

På fönsterbrädet vilar den döda domherren.
Vår röda iakttagelse på nära håll
förmedlar ändå någon form
av liv.
Något som både domherren och människan behöver.

Årstiden och mänskligheten utgår mycket från detta just nu:
Det upplysta och det utslocknade.

Jag behöver luft
som en stråkkvartett.
Luft mellan stråkar
och revben.

Du behöver säkert samma sak
fast någonting annorlunda.

En ny tid
är varje dag
och vi komponerar om
och om den.

Som om inget elände i världen existerade.
Livet fortsatte,
men ingen i livet, i döden
skall vara en fotnot.

De sörjande finns överallt.

torsdag 6 december 2012

Poesins biverkningar!

Min faster varnade mig i ett tidigt skede för att läsa dikter och förfasades nästan
då jag en vinterdag  plockade upp en pocketbok med Gunnar Björlings dikter.
 Det kan gå åt nerverna om du läser så konstiga dikter, upplyste hon mig.
 Jag brukar tänka på den där händelsen ibland för nu tjugo år senare
 har jag välfyllda hyllor med poesi i mitt hem och inte nog med det.
 Jag har själv gett ut en diktsamling!!!

Men, hur är det egentligen med poeter?
Inte så att mina nerver brutit samman, men hon hade en poäng.
Skapande människor tenderar att dra sig undan med sina tankar och idéer och nöjer sig inte med
det kollektiva utbudet som många människor lättvindigt accepterar. Jag kan avundas dem deras
godmodighet och klacksparksmentalitet.

Kära faster! Du fick kanske rätt, men nu finns det inga genvägar tillbaka. Det här är min näring.
Jag behöver skriva för att känna mig närvarande och låta eventuella tvivel förvandlas till ett leende.


                    Jag är en grubblare,
                    alltså en fördubblare, säger någon.
                    Det kan röra om alldeles ogenerat,
                    som en dröm om ett osympatiskt 
                    motorcykelgäng, som hjälpte mig
                    tillbaka mellan alla krigen.